LARS LUNDKVIST

16 februari, 2012


När jag läser om några av Lars Lundkvists diktsamlingar känner jag verkligen att jag håller ett stycke tid i händerna. Vi har redan glömt folkhemmet och dess förhistoria. Det utmärkande för Lundkvist är nämligen att han envist talar om detta som varit, om en mänsklig närhet, en dröm, en njutning i mycket små underverk, som ¨en citronfjäril i november¨.
Det gamla och innerliga är inte att förakta, utan en navelsträng som i dikten där han återger sin mors brev från 1912 om en pråmfärd vid Umeå. Avslutningsfrasen ¨Hälsa din kviga!¨ talar klarspråk om skillnader, om utmarker och ensliga liv. Hans poesi är avskalad, dess fåordiga självklarhet träffar en ursvensk ton.
Hans dikter är viktiga för sitt starka innehåll och sin kunskap. De talar om förflutenhet, men de innehåller också en varnande fråga: Har vi i vårt framtidsraseri glömt att förvånas i vardagen?

¨På min skrivmaskin sitter en blåmes¨ är kanske det mest kända citatet ur hans diktning, och det är också en lysande självkaraktäristik.
Vissa ord är särskilt värdefulla för Lundkvist: glädje, nåd, tacksamhet och kärlek.
Man kan gott säga att han är så otidsenlig att han blir tidlös.

Gömslen heter den åttiofyraårige poetens senaste diktsamling – och det handlar mycket om minnena från förr? Hans skenbart enkla formspråk är kanske inte lika effektivt när han avhandlar brutala skeenden ur nyhetsfloden, barnsoldater m.m.
Som alltid blir närvaron starkast när han går nära sig själv, i minnesporträtt av en far som målade och som uppenbarligen gjort bokens omslag, och en mor i storblommigt förkläde.
Han är en mästare på att lyfta fram historiska signaler, ord som man trodde man hade glömt.
Han inleder med en uppräkningsdikt, ett antal blommor som blir till en livstrappa.

Minnen, krångliga
Som gamla symaskiner

Flimrande, snabba
Som näbbmusens hjärtslag

Han berättar om den hemlöse som frös ihjäl under en idegran med ett fotografi av en fjäril i innerfickan. Han kontrasterar vårt språng ut i världen mot vårt arv:

Vad är en hässja?
Hur kokar man pölsa?

Carbernet, Montbazillac –
vad är det?

Och jag inser att det går en demarkationslinje här, mellan det gamla folkhemssverige och det
nya globaliseringssverige. En språkgräns, en minnesgräns, en upplevelsegräns.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: