Jonas Ellerström recenserar Släpljus och vingar….

Roy Isaksson har tittat långt tillbaka i sin småländska livshistoria i den nya boken. Klädd i de overaller han ärvt efter fadern ser han ett odlingslandskap växa igen, småindustrin försvinna. Processen tycks obeveklig, och det är inte bara verksamheter som läggs ned, också människoliv tycks upplösas i intet, utan att tillåtas lämna spår efter sig.
Isaksson hugger ved på tomten och frågar sig hur man skriver ett äreminne över fåordigheten, idog­heten och drömmarnas snåla ljus. Det är inte bara en fråga om poesins möjligheter att också vara historieskrivning, eller om hur en generation ser tillbaka på sina föräldrar. Den skrivandes roll är iakttagarens, sällan deltagarens. Det kan inte vara på annat sätt, men förmågan att ta sig förbi de skuldkänslor som situationen så lätt föder är ett av kännetecknen på verklig litteratur.

(Smålandsposten 12 februari 2013)

Annonser