Chenjerai Hove 1956-2015

27 juli, 2015

images

varför poesi?
 
 
poesi är ett sätt att skratta och gråta. mänskligheten är en märklig blandning av skratt och sorg. det är i sångerna och danserna från mitt ursprung som jag njuter av poesins källor.
 
för shonafolket säger alltid: ¨en man utan ordens gåva kommer att dö som ungkarl.¨
 
vad det betyder är att poesin är ett sätt att övertyga hjärtat och själen och människokroppen att känna samhörighet och lågmält ropa ut till världen.
 
vad är världen? världen har ett centrum. och varje människa är världens centrum. det är vad poesin säger till oss alla. världen är lövet som svävar i vinden bredvid mig. poetens uppgift är att även med sitt hjärta berätta historien om hur det där lövet svävar på himlen.
 
himlen? ja. det är i poesin som människosjälen kan flyga och himlen finns inte ens där. poesin tillåter mig att färdas bortom himlen. poesin är bärare av de drömmar som vi ignorerar hela tiden.
 
jag brukade drömma att jag flög. och min far brukade tycka att jag behövde en traditionsenlig helbrägdagörare som botade mig från det. jag sa nej till helbrägdagörarens uppmärksamhet. ung som jag var, sa jag: ¨varför skulle jag inte drömma så där? det är så underbart att flyga.
 
den mänskliga geografins gränser sprängs endast när poesin talar. och poesin talar inte bara om landskap, utan om människoskap, människokroppen och dess önskningar att vara någonting annat. människosjälen och dess drömmar att vara alla djurens och fåglarnas själar och vindarna och skyarna likaså.
 
livet är sådant. och livet är poesi.
 
det finns en röst i var och en av oss. den är tyst och intensiv. men de flesta av oss glömmer ibland bort att lyssna på den. det är här poesin kommer in, för att tillåta den där förtryckta rösten att leva, andas och bli hörd.
 
skogen rör sig. och det som får den att röra sig är fantasin, poesin, hjärtat som alltid slår i oss alla även sedan vi är döda.
 
nämnde jag döden? det finns ingenting sådant i poesin. jag skriver poesi för att vägra döden. för döden är också del av livet, att dö är att leva och att leva är att dö.
 
då blir poesin en hyllning av den komplexa blandningen av de levande och de döda.
 
i poesin är jag del av andra röster i andra hjärtan, men jag är också del av rösterna som ignoreras. rösterna som tillhör insekterna, fåglarna, himlen, jorden och luften som vi andas. 
 
jag skriver poesi för att söka efter min röst och dess öde, och också för att söka efter andras röster och deras öde. för genom att födas slungas vi ut i livets rymd, men livet självt är ett sökande efter bestämmelse, ett sökande efter livsöden och möjligheter.
 
när allting annat är tyst, talar poesin till mitt hjärta och ditt. och världen blir ett enda gediget stycke av själ och hjärta.
 

Chenjerai Hove

Identitet (2006)

Långt hemifrån,
dofterna,
ljuden,
galenskapen,
skrattet,
sorgerna
och glädjeämnena i mitt födelseland,
sångerna från fåglarna vars namn jag vet,
sångerna från floderna
vars namn jag framförde under min uppväxt
med rytm och dans,
formerna hos kullarna och bergen,
som berättade för oss att de såg ut som en dansande man,
en kvinna som röker pipa,
en galen kvinna som dansar för flera älskare,
färgerna på himlen
när den ändrade sinnesstämning
och framkallade en röst av blixt och dunder,
alla dessa färger hos fjärilar och okända ting,
alla detta kommer alltid att påminna mig
att jag är en del av denna geografiska
plats där jag växte upp.
Det är mitt resebagage,
i själen och i hjärtat,
medan jag färdas och sträcker mig
mot andra länder
som kanske välkomnar mig
med sina egna röster.

tolkning: Roy Isaksson

 
 
Chenjerai Hove var en frispråkig samhällskritiker, starkt medveten om den koloniala erans orättvisor, såväl som turbulensen i dagens Zimbabwe. Han är romanförfattare, poet, essäist och föreläsare.
    Han föddes 1956 på landsbygden nära gruvstaden Zvishavane i Zimbabwe. När han var tio år flyttade föräldrarna till Kadoma väster om Harare. Chenjerai utbildade sig till grundskolelärare och arbetade i yrket 1977-1981.
    Därefter blev han litterär redaktör, först på Mambo Press och senare på Zimbabwe Publishing House. Han var också en av grundarna av ZIWI (Zimbabwe Writers Union) och senare dess ordförande 1984-1992.
 
Romaner: Masimba Avanhu? (1986), Bones (1988, vinnare av Zimbabwe Book Publishers Literary Award 1988 och Noma Award 1989), Shadows (1991) och Ancestors (1996).
Essäer: Shebeen Tales (1994), Guardians of the Soil (1997, intervjuer med Zimbabwes hövdingar och äldste tillsammans med Iliya Trojanow), Palaver Finish (2002).
Poesi: Up in Arms (1982), Swimming in Floods of Tears (1983, tillsammans med Lyamba wa Kabika), Red Hills of Home (1985), Rainbows in the Dust (1998) och Blind Moon (2003).
 
    Han reste vida omkring både i Afrika, Europa och USA på föreläsningsturnéer. Och var writer-in-residence vid universitet i Zimbabwe, Leeds i England, Oregon i USA och Leiden i Tyskland.
    Under alla år var Hove en viktig förespråkare för fri press och kulturutveckling i Zimbabwe. 2001 tvingades han lämna Zimbabwe efter upprepade dödshot och fick en fristad i Rambouillet i Frankrike. Därefter bodde han i två år som fristadsförfattare i Stavanger, Norge, och fick bl.a. i uppdrag att skriva en pjäs för Nationalteatern. Under två år vistades han i Miami, USA, men var sedan en tid åter tillbaka i Norge.
Hans böcker har översatts till åtskilliga språk, inklusive franska, tyska, japanska, norska, svenska, holländska och danska. På svenska finns sedan tidigare romanerna Ben och Skuggor. Ett tolkningsmanus med hans dikter väntar nu på utgivning i Sverige.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: