NY BOK: Pauline Stainer – Gående på vattnet

När jag läser engelska poeter hittar jag påfallande ofta dikter om ras, klass, kön, språk, politik, estetik och poesins plats i vardagslivet. Det är en poesi som kännetecknas av sina skillnader, sina motsägelser – den är levande här och nu. Som Maura Dooleys kärleksdikter eller Pauline Stainers religiöst färgade dikter, de senare ¨helig poesi för det vetenskapliga 2000-talet¨ som en poetkollega uttryckte det.

I Stainers poesi finns en vetenskaplig empiriker som samtidigt lutar sig mot det metafysiska eller heliga. Hennes dikter är så starka och tydliga att de påminner om den under sin egen livstid ignorerade amerikanska metafysikern Emily Dickinson. Stainer är dock intensivt engelsk, men inspireras av ett otal källor: medeltida lyrik, österländsk såväl som västerländsk konst (Rembrandt, Vermeer och da Vinci figurerar i dikterna), kristen liturgi, och hon har en ingående kännedom i kemi och optik. Ändå bottnar dikterna alltid i en djup humanism, i detta finns ingen motsättning.

Mitt tolkningsurval, Pauline Stainer: Gående på vattnet, har just utkommit på Rosengårdens förlag (ett systerförlag till H:ström).

Beställ boken på http://forlag.hstrom.se/

Pauline Stainer
Pauline Stainer är född 1941. Hon studerade engelska vid St Anne’s College, Oxford och tog senare en magisterexamen i filosofi vid Southampton University. Hon gav inte ut sin första diktsamling förrän vid 48 års ålder och valdes under 90-talet in i New Generation Poets. 1996 hamnade hennes fjärde diktsamling The Wound-dresser’s Dream på korta listan till Whitbread Poetry Award. The Honeycomb (1989), Sighting the Slave Ship (1992) och The Ice-Pilot Speaks (1994) blev alla Poetry Book Society Recommendations, liksom The Lady & the Hare: New & Selected Poems (2003). Hennes diktsamlingar ges ut av Bloodaxe Books. 
Efter många år på landsbygden i Essex och sedan på Orkney-ön Rousay bor hon nu i Suffolk.