Den besatta kärleken

24 februari, 2012

Selima Hills poesi har kallats lekfull, vildsint, påhittig, farlig, konspiratorisk, trotsig, galen, förfärligt eftertänksam, ömsint, intelligent, övermodig, subversiv och överrumplande, bl.a.

A Little Book of Meat (Bloodaxe, 1993) är skriven med en kvinnas röst, en kvinna som växer upp på en avlägsen bondgård. Den kartlägger den besatta kärlekens framväxande samtidigt som Hill binder samman sex och religion. ¨En sådan fulländad kombination av det välbekanta och det olycksbådande, det heliga och det profana är, för att citera Breton om Frida Kahlos målningar, ´som en rosett omkring en bomb`¨, enligt kritikern Deryn Rees-Jones.

Hon tilldelar jordiska ting en överspänd, förvirrad glans. Hills värld är som sagt märklig – den är drömlik, hemlighetsfull, ömtålig, rörande och samtidigt lätt olycksbådande.

I en dikt som ¨Den misslyckade bröllopsnatten¨ visar Hill främst på önskningarnas påträngande inverkan. Som alltid går hon direkt på den psykiska verkligheten och vanliga sociala normer är oväsentliga.

Det som i förstone, ur manlig synvinkel, kan verka vimsigt och trivialt (på grund av hennes uteslutningar), är kanske en absolut uppriktighet, en trovärdighet, som låter den psykiska verkligheten inkräkta på den fysiska. Eftersom hennes dikter handlar om att gå sönder och upplösas inombords måste de kanske vara just så splittrade.

Hills mest dramatiska verk är ¨The Accumulation of Small Acts of Kindness¨, dagböcker skrivna av en kvinna före, under och efter en längre vistelse på ett mentalsjukhus. Dikterna rör sig mellan sårbarhet och stabilitet och utnyttjar spänningen mellan en berättande första person och frånvaron av aktiva verb. Knappast någon engelsk poet är mer konsekvent i utforskandet av hur provisoriskt jaget egentligen är.

Boken Violet från 1997 är ett familjeporträtt, lika märkligt som en film av Bunuel eller Almodovar, eftersom hennes spegel alltid reflekterar mer än ytor. Senare böcker: Bunny, 2001 (Whitbread-priset), Portrait of My Lover as a Horse, 2002, Lou-Lou, 2004 och Red Roses (2006).

Min tanke är att göra ett fullödigt urval som täcker in alla de böcker som nämns här. Boken är planerad för Celanders förlag.

Annonser

LARS LUNDKVIST

16 februari, 2012


När jag läser om några av Lars Lundkvists diktsamlingar känner jag verkligen att jag håller ett stycke tid i händerna. Vi har redan glömt folkhemmet och dess förhistoria. Det utmärkande för Lundkvist är nämligen att han envist talar om detta som varit, om en mänsklig närhet, en dröm, en njutning i mycket små underverk, som ¨en citronfjäril i november¨.
Det gamla och innerliga är inte att förakta, utan en navelsträng som i dikten där han återger sin mors brev från 1912 om en pråmfärd vid Umeå. Avslutningsfrasen ¨Hälsa din kviga!¨ talar klarspråk om skillnader, om utmarker och ensliga liv. Hans poesi är avskalad, dess fåordiga självklarhet träffar en ursvensk ton.
Hans dikter är viktiga för sitt starka innehåll och sin kunskap. De talar om förflutenhet, men de innehåller också en varnande fråga: Har vi i vårt framtidsraseri glömt att förvånas i vardagen?

¨På min skrivmaskin sitter en blåmes¨ är kanske det mest kända citatet ur hans diktning, och det är också en lysande självkaraktäristik.
Vissa ord är särskilt värdefulla för Lundkvist: glädje, nåd, tacksamhet och kärlek.
Man kan gott säga att han är så otidsenlig att han blir tidlös.

Gömslen heter den åttiofyraårige poetens senaste diktsamling – och det handlar mycket om minnena från förr? Hans skenbart enkla formspråk är kanske inte lika effektivt när han avhandlar brutala skeenden ur nyhetsfloden, barnsoldater m.m.
Som alltid blir närvaron starkast när han går nära sig själv, i minnesporträtt av en far som målade och som uppenbarligen gjort bokens omslag, och en mor i storblommigt förkläde.
Han är en mästare på att lyfta fram historiska signaler, ord som man trodde man hade glömt.
Han inleder med en uppräkningsdikt, ett antal blommor som blir till en livstrappa.

Minnen, krångliga
Som gamla symaskiner

Flimrande, snabba
Som näbbmusens hjärtslag

Han berättar om den hemlöse som frös ihjäl under en idegran med ett fotografi av en fjäril i innerfickan. Han kontrasterar vårt språng ut i världen mot vårt arv:

Vad är en hässja?
Hur kokar man pölsa?

Carbernet, Montbazillac –
vad är det?

Och jag inser att det går en demarkationslinje här, mellan det gamla folkhemssverige och det
nya globaliseringssverige. En språkgräns, en minnesgräns, en upplevelsegräns.

SZYMBORSKA

12 februari, 2012

Rilke sa en gång någonting i stil med att nybörjarpoeten bör hålla sig till sitt eget liv, det välbekanta, vardagen, närmiljön. Den erfarne poeten däremot kan blicka ut över världen och återge civilisationen i ett nötskal.
Jag läser ånyo Wislawa Szymborskas Ett kolon, i Anders Bodegårds tolkning. Polska läsare utsåg den till årets bok när den kom ut 2005.
Östeuropeiska poeter har av förklarliga skäl alltid varit speciellt vaksamma på språket, ordens dubbeltydighet, att orden så lätt lånar sig till missbruk, att det högtravande och det lågsinta kan döljas i samma mening.
Även om boken är tunn (endast 40 sidor) finns här gott om det som är Szymborskas kännemärke: det illusionslösa och det ironiska, vardagsbilder och allegorier. Hon levererar alltid med distans, en djupborrande blick från sidan på människan och hennes situation. Nuet är ett kolon från vilket allting bedöms och livet öppnar sig mot det förflutna (en punkt) eller framtiden (ett utropstecken).
Jag tillät mig att jämföra med några dikter i den stora samlingsvolymen Dikter som gavs ut 2003. På ett skenbart vardagligt språk, hela tiden omärkligt frågande, avkräver hon oss svar på de frågor vi sällan ställer, som varifrån vårt tolkningsföreträde i naturen kommer?
I dikten ¨Experiment¨ berättar hon om hundhuvudet som ännu levde kopplat till slangar och maskiner. Att hunden är trogen till fysiologins ära fyller henne med skräck.

Ett troget hundhuvud,
ett hederligt hundhuvud,
klappade man det knep det ihop ögonen
i tron att det ännu var en del av en helhet
som krökte ryggen under en smekning
och viftade på svansen.

Man kan ställa denna hund mot dikten ¨Hund indragen i historien; monolog¨ i den nya boken. Den hunden talar i jagform om sitt till synes normala liv i husses hägn. Plötsligt mot slutet gör dikten helt om och man förstår att hunden har tillhört Adolf Hitler och då säger ord som ¨utvald¨, ¨plikter¨, ¨herrelös¨ genast något helt annat.
Hon kan till och med tillåta sig lite galghumoristisk självrannsakan som i dikten ¨Ouppmärksamhet¨.

Illa skötte jag mig i kosmos igår.
Jag levde ett helt dygn och frågade inget,
och förvånades inte över något.

Jag var som en spik som slagits in för löst i väggen
eller som
(här en liknelse som inte infann sig).

Ett kolon är en bok som sakta lär oss att bli mer vaksamma på vår indolens och likgiltighet, som avkräver oss ett stycke Pascal varje dag, men samtidigt förklarar varför Darwin ville läsa romaner med lyckligt slut. För Szymborskas egen del gällde levnadsmaximen: ¨I varje möjligt svar måste det finnas ännu en fråga.¨