A Rave Review

17 juni, 2010

Benny Holmberg skriver i Tidningen Kulturen (100617)

När man läser Maura Dooleys dikter är det inte främst orden, det är känslorna, färgerna, dofterna och det är pulsen och det är att man känner det upplevda. Och man imponeras över hur fint hon bär sig åt. Hur till synes lätt hon handskas med stroferna så att de alltid föder upp nya överraskande intryck. Det väcker gamla känslor hos läsaren, lustfyllda ångestkänslor och ångestfyllda lustkänslor. Men också nya förnimmelser. De är inte bara ordkonst det är livskonst som hon strör över sidorna.

I Maura Dooleys poesi finns dofter av svunnen tid, hemlöshet, kärlek och politik men också enkel vardag i nutid. Hon stiger in och ut i privata sfärer och historiska skeenden. Hon kastar mellan detalj och poetisk bild. Det är om medeltida liv i huvudstaden London, om Dickens och det är om Themsen och om bussar som nosar i marken uppför vägen och klädnypan som blir till en penna som skriver på klädstrecket. Men det är också om Irland och om de skrivna breven och de tagna fotografierna. Och sommaren som sväller som en frukt, och om fladdermusen som en liten värme att hålla i den kuperade handen och om hjärtat som en mjölktand hängande i ett snöre. Metaforerna strör sig självklara och fyndigt chosefria över sidorna.

Det måste ha varit en lustfylld syssla för Roy Isaksson att översätta denna poesi och det märks på resultatet. Det är som om det ursprungligen vore skrivet på svenska. Språket är klart och sensuellt.

Annonser