VÄRLDEN ÄR GAMMAL, VÄRLDEN ÄR NY

CHRIS ABANI:

Sången

Det var näshornsfågeln som sa det.
I intigheten, som blir ingenting,
föds ingenting; detta är allt.

Världen är gammal, världen är ny.

Hur kan mörkret gömma sig?
I intigheten, som blir ingenting,
föder ingenting; detta är allt.

Världen är gammal, världen är ny.

Solen är inte större än en krabba.
I intigheten, som blir ingenting,
föder ingenting; detta är allt.

Världen är gammal, världen är ny.

Het soppa slukad från kanterna.
I intigheten, som blir ingenting,
föder ingenting; detta är allt.

Världen är gammal, världen är ny.

Blodsmärket är rött; brinner som eld.
I intigheten, som blir ingenting,
föder ingenting; detta är allt.

Världen är gammal, världen är ny.

Den har inget namn; tystnad är dess namn.
I intigheten, som blir ingenting,
föder ingenting; detta är allt.

Världen är gammal, världen är ny.

(Ur Dog Woman, 2004)

Tolkning av Roy Isaksson
Fler dikter finns att läsa i Karavan 2-3 2010

VIKTIGA BÖCKER I HÖST

Vilka afrikanska böcker bör man hålla koll på i höst?
– Den senaste serieboken om Aya av Marguerite Abouet (Elfenbenskusten) är en väldigt mysig bok om unga flickor och kärleksbekymmer i Abidjan, huvudstaden i Elfenbenskusten.
– Nattens sång av Chris Abani (Nigeria) om en pojksoldat.
– Allt gott ska komma dig till del av Sefi Atta (Nigeria).
– Antologin Kärlek x21
– Ett piggsvins memoarer av Alain Mabanckou (Kongo-Brazaville)
– Natacha Appanah (Mauritius) har skrivit en bok om sitt hemland, Den siste brodern, och det är roligt att ett land som sällan syns får komma fram.

Birgitta Wallin, redaktör för tidskriften Karavan, intervjuad i Babelbloggen, Tv-programmet Babel på nätet.

Intervju med Chris Abani

Erika Josefsson intervjuade Chris Abani på Bokmässan i Göteborg:

Beskylld för att befästa Afrikas mörker svarar den nigerianske författaren Chris Abani att han skildrar människans villkor. – Mörkret har vi gemensamt.

En föräldralös pojke rör sig genom ett krigslandskap utan soldater. Genom hans ögon ser läsaren floden, liken och mangroveträsket under en resa som blir alltmer drömsk, även vacker. Upplysningen att pojken har dödat träffar rakt i magen.

– Jag ville skapa den här personen så att läsaren träder in i honom, allt som händer honom händer också läsaren, säger Chris Abani.

”Nattens sång”, Abanis tredje roman utgiven på svenska, är berättelsen om en minröjare, en pojke som liksom sina barnkollegor fått stämbanden avskurna för att, i händelse av olycka, inte kunna skrika ut sin dödsångest och sprida panik bland sina kamrater.

Att platsen är Västafrika kan anas, men vilket krig i vilket land får läsaren aldrig veta. Chris Abani talar om sin roman som en allegorisk resa om stunden innan vi dör och säger att berättelsen lika gärna hade kunnat utspelas på ett cancersjukhus eller i ett av nazisternas koncentrationsläger. Det bagage vi bär på inför döden är vår skuld och vår rädsla.

– Som författare prövar jag min egen mänsklighet, jag frågar mig om jag är kapabel att göra de här sakerna och ja, vid en viss tidpunkt kanske jag är det. Det enda som skiljer dig från den person som inte gör det är någon form av välsignelse, något som ligger bortom din kontroll. Född på en annan plats, i en annan tid hade du ställts inför andra val.

Fem sockerbitar ryms i Chris Abanis kaffekoppar på Bokmässan i Göteborg. Sedan tio år bor han i USA. I sitt hem i Los Angeles lagar han ofta och gärna mat. De frestande recepten på traditionella nigerianska rätter som inleder kapitlen i hans genombrottsroman ”Graceland” kan han utantill.

Som person framstår han som en vaken och filosofiskt lagd livsnjutare vars vindlande och associativa intervjusvar alltid landar i en poäng.

Vissa länder upptäcker sitt dolda mörker genom sina författare, framhåller han, utan att säga om han syftar på Sverige.

– Jag tror det är en av förklaringarna till varför Stieg Larssons böcker är så intressanta för många. Amerikanerna läser honom för detektivhistorierna och för tjejen i boken. Men jag tror många andra läser honom för skildringen av kollektiv skuld och kollektivt förnekande.

Redan som 16-åring i Nigeria debuterade Chris Abani som författare.

När hans thrillerartade roman återfanns i bokhyllan hos en kuppmakare sattes han i fängelse. Han släpptes efter ett halvår men fängslades åter, efter att ha skrivit agitatoriska pjäser.

Erfarenheterna från fängelset, av isoleringscell och tortyr, gav honom en stark upplevelse av kroppens begränsning.

– Det betydde mycket för mitt förhållande till mig själv som filosofisk varelse och för synen på min kropp. Jag tror det är därför jag skriver inifrån mina karaktärer. När du hamnar på ett sådant ställe förstår du kroppens förmåga till dödsångest och extas, och hur nära de två ligger varandra.

Men långt viktigare för hans författarskap är barndomens många läsupplevelser. Framför allt två karaktärer gjorde starka avtryck: Raskolnikov i Dostojevskijs ”Brott och straff” och den amerikanska seriehjälten Silversurfaren.

– De två har jag med mig hela tiden när jag skriver. Vanligtvis omedvetet, när jag sedan läser igenom tänker jag, jösses, jag har gjort det igen.

Som författare tycker han sig ha ett etiskt kall att aldrig skriva utifrån en och samma politiska ståndpunkt.

Politiskt har han blivit mer tolerant och mindre arg genom åren.

– Jag har ärligt talat inte mött många som är uppriktigt onda. Människor kan vara fyllda av hat, men det är oftast deras smärta som tar sig det uttrycket. När jag var yngre kunde jag inte tolerera det, men ju äldre jag blir desto oftare tänker jag att jag kunde ha varit en av dem. (TT Spektra)

Erika Josefsson